Veckobrev 49 - Anti-anti-woke?
”Aldrig hade jag kunnat tänka mig att jag skulle få vara med om detta!” Så lyder en av de många tankar-om-tankar som kunskapsföraktet i alla dess former ingett och inger mig. Det har varit så oerhört och så obegripligt med denna kultur-kullerbytta, att den ingett mig en känsla av overklighet. Fast den har börjat ge med sig så smått när jag nu kan notera allt fler tecken på att kunskapsförvillelsen så sakta är på väg att börja dunsta bort. Åtminstone i de svenska sammanhangen – det är bara dem som jag har mig tillräckligt nära för att kunna grundspana tillräckligt inkännande i.
Då, just då, slår Trumps&Co till med sin strida ström av beslut som visserligen var förväntade men som ändå lyckas (!) med att vara häpnadsväckande. Som i onsdags då han utfärdade sitt dekret om att bygga ut Guantanamo Bay på Kuba till ett förvar för 30 000 migranter. Och därmed konkretiserade en möjlighet att bli av med hela 3% av den första miljonen av de ”miljontals illegala migranter” som enligt honom bara ska bort från USA. Bort, bort, likgiltigt vart.
Jag är osäker på om utplåningen av migranter från USA:s yta ingår i den övergripande anti-woke-rörelsen eller inte. Men det gör den nog. Det började med att antiwoke:arna lyckades få ”woke” att stå som en negativ samlingsbeteckning på alla de många politiska rörelser som sedan decennier utvecklat respekt för mångfalder snarare än för enfalden. Tydligast är detta uttalat för rasism, sexism och homofobi.
Detta ”woke” hade utvecklats och drivits främst i den ideella sektorn. Men undan för undan hade det trängt in också i den formella samhällssektorn och fått också denna att backa upp de olika blommorna i woke-buketten. Ja, det hade hunnit bli till ett signum för ett något så när anständigt samhälle att det inte bara skulle gå majoritetens väg utan också värna om minoriteter.
För den del av den amerikanska samhällsapparaten som Trump nu råder över är detta strax ett minne blott. Tjänstemän med woke-ansvar har redan sagts upp och deras avdelningar lagts ned. Det som nyss uppfattades som ett gott samhälle, ett där ”alla ska med”, har alltså blivit föraktligt och dess förespråkare stämplas som fiender till Amerikas förenta stater. Tydligare än så går det knappast att demonstrera hur Washingtonbiskopen Mariann Edgar Buddes ord om ”Mercy, Mr President!” på förhand var dömda att hamna på hälleberget. Det fanns helt enkelt ingen god jord att falla i.
Också miljö- och klimatvärnare ingår troligen i det som anti-woke:arna kallar ”woke”. Åtminstone bokstavligen borde det i alla fall vara så – miljörörelsens företrädare har ju verkligen varit vaknare och mer alerta än de flesta i att tidigt aktivera sig i ett försvar för miljö och klimat. När nu USA under Trumps ledning säger upp Paris-avtalet, kommer det akut hjälp från storkapitalet!
Oj! Det börjar snart bli till en vana för mig att säga: ”Aldrig hade jag kunnat tänka mig att jag skulle få vara med om detta!” Men hur som: miljardären Michael Bloomberg har redan stigit fram och förklarat sig beredd att stå för hela det belopp som tidigare utgjorde USAs ekonomiska insats enligt Parisavtalet. Jättejättejättebra i det omedelbara perspektivet!
Samtidigt väcker det förstås frågor om vad som framöver kan komma att bli ”den regelbaserade världsordningen”, den som nu är hotad utifrån att det inte längre har sin självklara bas i överenskommelser gjorda mellan länder. Kommer den regelbaserade världsordningen i stället att sättas av ett tiotal av världens rikaste män? Å nä, det blir alldeles för riskfyllt i den marknadsbaserade ekonomin. Så på något sätt måste vi, ”de många människorna”, se till att vara med i all vår mångfald.
Forward to basics, alltså! Fast låt oss inte formulera oss i anti-anti-woke-termer – det just nu existerande anti-woke:iga är inte så långsiktigt hållbart att det duger ens till att förklara sitt motstånd mot.
Allt gott
PS. Medan jag skrev det här dök det då och då upp ett minne från tidigt 1980-tal. Jag var då några veckor på MIT, USAs högst rankade tekniska högskola. Och uppmärksammade gång på gång hur frekvent uttrycket ”women and other minorities” användes där. Taget ur sitt sammanhang var det ju rent barockt, åtminstone för en kvinna från Sverige – kvinnor kan väl inte ses som minoriteter?! Men det var fullt begripligt utifrån den dåtida amerikanska tekniskhögskole-verksamheten. I den hade man länge försökt råda bot på den extrema dominansen för den vita rasen både bland studenter, lärare och forskare, och det hade hunnit bli till en tradition att driva projekt för att inkludera rasminoriteter. När man så plötsligt väcktes till medvetande om att det också fanns kvinnor, blev det naturligt med mantrat ”kvinnor och andra minoriteter”. För mig är nu likheten mellan buntningen inuti ”woke” och den inuti ”kvinnor och andra minoriteter” slående. DS
